ElliLiten

Ja hörrni, vill börja med att varna känsliga läsare för ev lite äckliga bilder! Igår var nämligen olyckan framme.

 

Jag var ute i stallet med Hannah och hoppade Lex. Han var pigg och väldigt framåt men ändå otroligt fin. lagom till att jag skulle rida banan en sista gång kom Åsa och hennes dotter ut och de skulle klappa lite på hästarna. Banan gick superbra hela vägen. Vänder upp emot sista hindret, en oxer på 90. Vi har hoppat det en gång tidigare för bara några minuter sedan utan minsta problem. Även denna gången så sätter han avståndet och hoppar kanonfint. MEN. I landningen hände någonting och han sätter av i ett bocksprång som sickar fram mig på halsen och då tvärnitar han varpå jag voltar över huvudet på honom.

Jag landar på vänster knä och jag känner hur hela ryggen bänds baklänges och det knakar i både rygg och nacke.

 

Jag kommer upp ganska fort på benen men känner att jag är jävligt stum i knät och tittar ner. Först svär jag över att jag har haft sönder mina Kingslandbyxor men sedan ser jag hålet... Jag har ett hål, inte jättestort, men det går rakt in i knät. Det tog en stund innan jag fick hämtat andan och den värsta chocken lagt sig så jag kunde ta mig av ridbanan.

 

Fick fantastisk hjälp av både Hannah och Åsa och när Lex väl var inne i boxen och så gott som allt i alla fall var i sin ordning så satte jag mig i bilen med Hannah och körde till Sahlgrenska. Såhär i efterhand förstår jag inte hur jag lyckades köra själv.

 

Väl inne på akuten så började de med att se över såret och försökte göra rent efter bästa förmåga.

 

 

Ganska äckligt när de sticker in en plastspruta i såret och det känns som att den går emot knäskålen och sprutar i koksaltlösning för att sedan pressa ur allt igen. Inte så jätteskönt. Sedan blev jag ställd i en korridor att vänta på att bli sydd och för att sedan få komma upp på röntgen.

Så himla tacksam över att jag hade Hannah där som sällskap.

 

Tobbe och barnen var på fotboll så Hannah hjälpte mig att hålla Tobbe uppdaterad om läget då min telefon bestämde sig för att inte orka hålla ut.

Vi kom till akuten ca 17:20 - 17:30 tror jag och när klockan var 20:45 löste min storebror och Amelie av Hannah så hon kunde åka hem. Så himla fina människor jag har omkring mig!

När klockan var ca 23 eller något tror jag så släppte Anton och Amelie av mig hemma och Tobbe hjälpte dem att parkera bilen så de kunde åka tillbaka och hämta sin bil. Trapporna var en redig utmaning måste jag säga men det gick bra och jag kom upp i sängen själv, helt fantastiskt!

 

Röntgen visade inte på någon fraktur, tack och lov! Jag har sytt två stygn och risken verkar ganska stor att jag behöver antibiotika då infektionsrisken är så hög. Håller dock tummarna på att jag slipper!

Fick ett par kryckor och smärtstillande innan jag fick gå hem från Sahlgrenska. Vi fick åka via Mölndals sjukhus för att hämta ut en otros som jag nu ska dras med dygnet runt och jag har fått et remiss skriven till ortopeden för att komma på återbesök om ett par veckor för att kontrollera så inga mjukdelar har tagit stryk av smällen.

Jag är otroligt svullen och väldigt öm men så länge jag inte sitter för länge med knät i samma vinkel och försöker vara uppe och gå lite så känns det redan lite bättre.

 

Ryggen och nacken fick ju sig också en smäll i och med att den bändes baklänges i landningen. Det börjar jag känna av nu. Är lite svullen i ryggslutet och musklerna i ryggen känns stela och ömma men jag hade inte förväntat mig annat.

 

Nu har jag pratat med försäkringsbolaget och nu är det bara att försöka bli bättre och vänta ut återbesöket. Hoppas verkligen att det inte är något mer än själva sårskadan!

 

Så, här ligger jag nu. Med benet i högläge och en öm kropp och tackar min skyddande ängel för att utfallet inte blev värre än såhär. Usch, det hade kunnat gå hur illa som helst.

 

Ikväll ska jag och min älskade Tobias fira hans födelsedag som är idag. Det vankas god mat har jag hört. Om jag ser fram emot det? Ja!

Nämnde jag att jag bakade en tårta till honom som vi och barnen mumsade på igår?